Dag 1, 13-06-2003: Keflavík - Mosfellsbær. 75,6 km.

Efter att ha flugit över Atlanten i tre timmar kunde vi på en bildskärm i flygplanet se att vi närmade oss Island, men utanför såg vi inget annat än moln. När planet gick ner på lägre höjd, under molnen, kunde vi se havet och ett land som vid första anblicken såg kargt och ogästvänligt ut.

Flygplanet tog mark på Keflavik flygplats vid middagstid, det var mulet. Utanför flygterminalen packade vi upp våra cyklar och all annan utrustning från de kartånglådor som vi fraktat sakerna i, inget var skadat. Lådorna ställde vi mot flygplatsbyggnaden.

Det känns härligt att vi äntligen har börjat cykla på Island. När vi lämnade flygplatsen stannade vi för att ta några kort. Innan vi cyklade från Keflavik köpte vi mat och en gasbehållare till stormköket. Vägen från flygplatsen till huvudstaden Reykjavik var hårt trafikerad och inte så rolig att cykla på. Korta sträckor kunde vi ta oss fram på en liten grusväg som gick intill den stora vägen. Solen tittade fram några gånger.

Lite mer än en mil innan Reykjavik svängde vi av väg ett för att slippa trafiken, och cyklade genom några små förortssamhällen. Vid en kyrka med mycket märkliga former stannade vi och tillagade vår första måltid, nudlar. När vi satt och åt kunde vi se perlan och Hallgrimskirkja i Reykjavik som låg på andra sidan av en liten vik. Vi tänkte att det inte skulle vara så svårt att cykla in till staden där vi skulle stanna första natten. Men det var lättare sagt än gjort. Vi lyckades inte hitta någon bra väg in till stan och bestämde oss för att cykla vidare. Men det var inte heller helt enkelt; medan vi försökte hitta en väg ut och det kändes som att vi cyklade i cirklar började det regna. När klockan hade passerat midnatt kom vi fram till en bensinstation, vi frågade killen som just höll på att stänga om vägen till campingen. Till slut kom vi fram till något som inte alls såg ut att vara en camping utan en idrottsplats där vi nu har satt upp tältet. Det var en hård första dag med mycket trafik, men vi har bekantat oss med Reykjaviks utkanter och den speciella byggnadsstilen.

Dag 2, 14-06-2003: Mosfellsbær - Glymur. 70,2 km.

På morgonen hade det slutat att regna, molntäcket sprack upp och solen sken. Kampingplatsen i Mosfellsbær var gratis men det fanns inga toaletter eller vatten. Vi cyklade till en mataffär för att köpa frukost.

Efter en portion havregrynsgröt cyklade vi mot dagens mål, det 200 meter höga vattenfallet Glymur. Väg 36 tog oss upp mot Tingvallavatn, men vi vek av innan sjön in på väg 48 som gick i en mycket vacker dalgång. Det var en grusväg men vi hade vinden i ryggen och vädret blev bara bättre. En skruv lossnade från min pakethållare, jag satte dit en ny och vi passade på att ta fikapaus. Dalgången ledde oss ut till Hvalfjördur som vi följde till avfarten mot Glymur. Efter några kilometer på en grusväg kom vi till en vändplats där vi satte upp tältet. Här växer små förvridna björkar och ett fåtal granar. Vi har just ätit kvällsmat och samtidigt försökt undvika att äta upp några av de tusentals myggor som lever här bland den låga vegetationen intill floden. Som tur är så sticks inte myggorna, men dom vill väldigt gärna ta sig in i öronen, näsan och munnen. Nu är klockan mycket och vi trötta så vattenfallet får vänta till i morgon.

Dag 3, 15-06-2003: Glymur - Borgarnes. 53,72 km.

När vi vaknade föll ett lätt regn som snabbt avtog. Vid tältplatsen mötte vi en Engelsman som kom från Tyskland men arbetade i Reykjavik, han slog följe med oss när vi gick mot Glymur. Vi försökte ta oss fram till fallet genom att gå mot floden, men det var svårt. Vi gick över en stock för att komma till andra sidan. På vissa ställen rann floden längs lodräta klippväggar, då försökte vi ta oss över till andra sidan genom att hoppa på stenar. När floden hade korsats några gånger fick vi syn på en liten del av vattenfallet och behövde nog bara ta oss förbi en krök till för att se hela, men vi kom inte längre. Engelsmannen började bygga en bro genom att slänga stenar i vattnet, det fungerade inte. Sedan försökte jag gå på en liten bergshylla, men den blev för smal. När vi var på väg att ge up kom två dyblöta isländska killar som hade lyckats ta sig ända fram. Dom frågade var vi kom ifrån, och då vi var svenskar skulle det inte vara några problem sa dom. Men vi hade kamerautrustning och stativ att släpa på, så vi bestämde oss för att vända.

På väg tillbaka kom vi på att uppifrån berget kanske det går att se fallet från sidan. Vi lämnade forsen och klättrade upp för en rasbrant. På berget hittade vi en lerig stig som slingrade sig fram genom en snårig björkskog. Det var mycket svårt gå upp för den branta och hala stigen men väl uppe på berget belönades vi med en enormt vacker utsikt över Hvalfjördur som vi cyklade längs med i går. Till slut kunde vi se översta delen av fallet, men jag ville se mer. Forsen innan vattenfallet var bred och grund så jag gick över. På andra sidan ålade jag mig fram till kanten, tittade ner i ravinen och såg vattnet falla 200 meter ner mellan lodräta klippväggar. Långt där nere rann floden som vi hade försökt gå mot. Miljön är dramatisk och sagolikt vacker. Martin gick också över men engelsmannen, som hade lågskor, vände på andra sidan, vi vinkade hej då till honom och fortsatte att häpnas över hur mäktigt Glymur är. Nu sken solen och jag lutade mig ut över kanten för att ta några bilder. Tretåiga måsar cirkulerade mellan bergen och hade sina bon på klipphyllor. Jag lånade Martins 24-mm objektiv för att få med allt. När jag gått en bit kunde jag se Martin som en röd liten prick vid det väldiga fallet. Efter en liten stund kom han, vi började gå ner och mötte två isländska tjejer som tipsade om en grotta nere vid forsen. Eftersom det började regna passade det bra med ett grottbesök. Det fanns flera ingångar, troligtvis var det floden som gröpt ur berget.

Regnet avtog och vi cyklade mot Borgarnes. Till en början gick vägen längs Hvalfjördur, men när vi kom ut till kusten och väg ett, som gått genom en tunnel under fjorden, blev det mer trafik. Vi stannade för att äta och hoppades på att trafiken skulle avta senare på kvällen. Bilarna blev färre och solen var uppe trotts att det var sent. För att komma till Borgarnes cyklade vi på en bro över Borgarfjördur där det blåste så mycket att det var svårt att cykla rakt. Vi cyklade igenom det lilla samhället och har nu satt upp tältet på kampingen, granne med den första cyklisten vi har sett. Eller, cyklisten själv ligger nog i tältet, får se om han finns kvar i morgon när vi vaknar.

Dag 4, 16-06-2003: Borgarnes - Vegamót. 66,83 km.

Cyklisten hade redan gett sig iväg. Efter att ha provianterat och packat i morse upptäckte jag att min cykeldator var försvunnen. Katastrof, det går inte att cykla utan dator, det blir svårare att hålla ett jämnt tempo och mindre roligt. Jag letade igenom packningen och fickorna på mina kläder flera gånger, vände ut och in på tältet men hittade den inte. Jag gick till mataffären och frågade om någon hittat den, vilket dom inte hade. Vid turistinformationen lämnade jag mitt telefonnummer så att dom skulle kunna kontakta mig om någon lämnar in datorn. När jag hade stått där ett tag och pratat engelska med tjejen sa hon på svenska att hon kunde ringa polisen. Det visade sig att hon var svenska. Polisen skulle komma lite senare. Det var inte mycket mer jag kunde gör så vi började på dagens etapp.

Vårt nästa mål var fågelberget Arnastapi som ligger nedanför det vackra berget Snæfellsjökull längst ut på Snæfellsnes, men så långt räknade vi inte med att komma idag. Det gick faktiskt riktigt bra att cykla utan datorn. Nu har vi stannat i byn Vegamót, här finns en bensinmack, bensinmackspersonalens bostad och något som liknar en bilverkstad, men inget mer. Nu har vi handlat lite mat i bensinmacken, som skulle stängas för dagen. Eftersom det är så sent och vi inte orkade cykla mer frågade vi om det var okej att tälta utanför macken. Det gick bra, så nu har vi satt upp tältet, jag har gungat lite i en gunga som står här utanför tältet, ätit en påse chokladöverdragna nötter och hittat min cykeldator i ventilationsfickan på min tröja.

Dag 5, 17-06-2003: Vegamót - Arnastapi. 56,77 km.

När vi ätit vår frukost och packat våra saker lämnade vi den i stort sett menlösa, men ändå på något sätt charmiga, lilla byn och cyklade längs kusten för att ta oss ut till fågelberget Arnastapi. Solen sken, men bakom oss närmade sig ett regnmoln. Det tog lång tid innan det hann ikapp oss, men försvann desto snabbare som tur var. Inte långt ifrån dagens mål övergick asfaltvägen i grusväg. Innan Arnastapi gick det upp en väg mot det glaciärtäckta berget snæfellsjökull. Vi cyklade ner till Arnastapi som ligger vid kusten och satte upp tältet på kampingen där duschen tyvärr inte fungerar. Vi tog en promenad till fågelberget men det är lite för mörkt för att foto så vi går dit i morgon igen.

Dag 6, 18-06-2003: Arnastapi - Ólafsvík. 26,3 km.

Vid sidan av kampingen häckade tärnor, jag hade mössa på mig ifall de skulle attackera. I hamnen låg en fiskebåt som det stog Stykkishólmur på, dit ska vi om några dagar. Bergen består av basaltpelare och har naturliga valv vilka fungerar som gångbroar. När man står på bron ligger havet på ena sidan och en grottbrunn som havsvattnet går in i på landsidan. I Grottbrunnarna varav den minsta är ungefär 10 meter i diameter häckar Tretåiga Måsar på varenda liten klipphylla. Några måsar har varit väl optimistiska i val av boplats och fått sitt rede bortspolat.

Uppe på själva fågelberget finns dammar med sötvatten dit måsarna flyger för att tvätta sig, smutts och saltvattnet försämrar fjädrarnas förmåga att isolera mot vatten och kyla. I dammarna finns även Smalnabbade Simsnäppor, en mycket fin liten vadarfågel med ett rostrött band runt halsen och simhud mellan tårna. För det mesta simmar de omkring i ryckiga rörelser vilket gör dom svåra att fotografera. Vid kanten av berget står en fem meter hög stengubbe byggd till minne av en sjöman som omkom till havs.

En Holländsk cyklist mötte oss på kampingen. Hans kedja hade krånglat så han fick gå den sista biten. För att se hur kedjan skulle monteras hade han tittat på våra cyklar. På hans cykel satt en dynamo som kunde ladda mobilen och kamerans batterier. De kommande dagarna ska vi cykla samma väg och kommer troligtvis att träffa honom igen. Vi bytte mail och hemsideadresser innan vi sa hej då och gav oss iväg.

Nu skulle vi runda det vackra berget Snæfellsjökull längst ut på Snæfellsnes för att komma till norra sidan. Efter att ha cyklat några kilometer längs kusten började vi fundera på om det skulle gå att ta bergsvägen som vi såg i går. Den är kortare än kustvägen, men av sämre kvalitet och troligtvis mycket jobbigare. Det verkade som ett spännande äventyr så vi cyklade tillbaka, passerade Arnastapi, och kom fram till bergsvägen. Där stannade vi för att ta en bild med den skylt som varnar bilister för dålig vägkvalité och glaciärsprickor i förgrunden av bilden och oss i bakgrunden cyklades upp för backen stolta över att göra något som troligtvis ingen gjort tidigare. Ganska snart blev vägen dock alldeles för brant och stenig för att vi skulle kunna cykla, så det var bara till att börja leda cykeln. Det var så brant att den tunga packningen där bak fick framhjulet att tappa fästet. Där fanns en grotta som hade använts av resande för många hundra år sedan.

Ju högre upp på berget vi kom desto vackrare blev utsikten, så vacker att jag var glad över vårt vägval trotts den extrema terrängen. När vi vände oss om och tittade ut mot havet såg vi regnbågen. Långt där nere vid kusten låg campingen och stengubben i Arnastapi. Midnattssolen sken på glaciärtoppen som ligger 1446 meter över havet. Här började äventyret i Jules Vernes bok Resan till jordens inre. Vi närmade oss kanten av glaciären och såg en skidlift, den är nog bara igång under vintern. När vi hade kommit så långt upp på berget som vägen tog oss belönades vi med en vidunderlig utsikt över bergskedjan som utgör snöfellsnäs och kuststräckan som vi har cyklat längs.

När vägen äntligen började plana ut täcktes den istället av snö och is, först bitvis men snart helt. Vi försökte gå längs en snöfri södersuttning, men gruset var poröst och lika svårforcerad som snön. När det gick nedför på den norra sidan av berget där solen inte värmer lika mycket var det ännu mer snö. Martin tog några bilder när jag cyklade ner för en snöig backe; det gällde att ha fart för att inte köra fast. En pistmaskin hade kört fram en väg som gick att cykla på. Tillräckligt långt ner var vägen fri från snö, men övergick snart till att vara alldeles för brant och stenig för att vi skulle kunna cykla ner, så vi fick leda dom tungt packade cyklarna för att inte slita ut fäljar och bromsar.

Vi hörde en ripas vingslag men kunde knappt se den på grund av dimman som rullade in från havet. Sikten begränsades och en brant sluttning på ena sidan av vägen gjorde cykling ännu mera riskfylld. Bruset från vågor som bröt mot stranden gav oss nytt hopp om att vara nära kustvägen. I en liten damm simmade en Strömmand. När vi hade cyklat några kilometer längs kusten kom vi till "lafsvík där vi satte upp tältet på kampingen klockan halv fyra på morgonen.

Dag 7, 19-06-2003: Ólafsvík - Eyrafjall. 45,96 km.

”…och på sjunde dagen vilade han…”. I dag om någon dag behövde vi verkligen sovmorgon, men så blev det inte. Kampingvärden ruskade i tältet och ropade något i stil med: ”Good morning, I´m collecting money”, yrvakna betalade vi för kampingplatsen och försökte somna om. Inte helt lätt när ett gäng på minst åtta sommarjobbande isländska tonåringar rensade rabatten några meter från vårt tält samtidigt som de lyssnade på musik inställd på en för oss oförståeligt onödigt hög ljudnivå. Trots att vi gick miste om en härlig sovmorgon blev jag snabbt pigg igen av det fina vädret och en välbehövlig dusch. I "lafsvík köpte vi frukost; det blev fil, müsli, ägg, smörgåsar och, som vanligt, havregrynsgröt. Byns kyrka är en av många här på Island som har fått ett modernt utseende. Mer än mätta och belåtna tvättade vi våra cyklar och lämnade kampingen för att ta oss mot Stykkishólmur. Strax innan Grundarfjördur stannade vi för att äta bacon, pasta och tomater.

Nu är vi ute på halvön Eyrafjall och har letat efter lunnefåglar i några timmar utan att ha sett varken fåglar eller något som skulle kunna vara deras bon. I en bok kunde vi nämligen läsa att dom skulle häcka här. Men det gör inte så mycket, midnattsolen färgade bergen fantastiskt röda. Nu har vi satt upp tältet vid sidan av den lilla grusvägen som går runt det koniska berg som utgör halvön.

Dag 8, 20-06-2003: Eyrafjall - Stykkishólmur. 47,94 km.

På väg in mot fastlandet såg vi en fågel som kröp med sina vingar längs marken och låtsades vara skadad. Det såg mycket lustigt ut. Genom detta beteende drar den uppmärksamheten till sig, och skyddar på så sätt sina ägg eller ungar från rovdjur. Inne vid fastlandet stog en kran och lastbilar körde dit grus, det byggdes en bro över den fjord som vi nu skulle cykla runt. Fjordar är vackra, men det känns jobbigt att behöva cykla flera mil längs med fjorden när fågelvägen över till andra sidan är några kilometer. Nästa gång finns det en bro, som visserligen kommer att förstöra den vackra fjorden.

Mitt i lavafältet Berserkjahraun stannade vi för att titta närmare på de fantasieggande lavaformationerna som var täckta med tjock silvergrågrön mossa. En rödklädd cyklist passerade, vi hejade samtidigt som han cyklade vidare, jag följde honom med blicken flera kilometer. När vi ändå hade stannat passade vi på att tillaga mat och åt bakom en lavaskulptur i skydd från det lätta regn som föll. Halvvägs ut mot Stykkishólmur finns en liten inhägnad park med träd, Islänningar är väldigt stolta över de få träd som lyckas överleva i det karga klimatet. Vid sidan av träd-parken finns en liten brunn där det bubblar upp varmt vatten från underjorden, det var min första kontakt med geotermisk aktivitet på Island.

För att slippa cykla på väg ett hade vi tänkt ta bussen från Stykkishólmur en bit norrut. Men bussen går bara ut till ettan där vi skulle få byta, så vi bestämde oss för att cykla till väg ett och ta bussen från Bifröst till Akureyri i morgon. Vid midnatt gick vi genom byn ner till hamnen och tittade på en apelsingul fyr som blinkade i rött och grönt. Gonatt kära resedagbok.

Dag 9, 21-06-2003: Stykkishólmur - Middalir. 76,34 km.

I dag kom Holländaren till Stykkishólmur, han blev förvånad över att vi cyklade över Snæfellsjökull istället för runt berget som han hade gjort. Han skulle ta färjan upp till Flatey och vidare till västfjordsområdet där han skulle färdas runt med buss. Innan vi cyklade vidare tog han ett kort på oss. Det lanskap vi cyklade genom när vi lämnat Stykkishólmur var mycket öde. Den bensinmack vi tänkt stanna vid för att fylla vatten och proviantera var igenbommad. Vi satte upp tältet där näset övergick i fastlandet. I morgon behöver vi bara cykla fyra mil till Bifröst för att där ta bussen till Akureyri.

Dag 10, 22-06-2003: Middalir - Akureyri. 41,83 km.

Solen skiner men de 40 kilometrarna var 40 jobbiga kilometer. Till en början var det platt, men det började ganska snart att gå uppför, och fortsatte att göra så ända tills vi var uppe på krönet. Äntligen en härlig nerförsbacke tänkte vi, tyvärr var det alldeles för brant för att det skulle gå att rulla ner. Den tunga packningen gör att vi kan komma upp i lite för höga hastigheter ibland. Samtidigt som brantheten minskade och vi äntligen hade bromsat oss ner för den långa backen och fäljarna var så varma att man kunde bränna sig på dom övergick grusvägen i lös makadamväg. Vägen höll på att byggas om och skulle asfalteras. Efter att ha passerat vägarbetarnas barackbostäder med tillhörande hönsgård kom vi till stället där makadammen tillverkades. En stor maskin malde ner berget till stenar, luften var full av damm.

När vi svängde ut på väg ett för att komma till Bifröst påmindes jag om en av anledningarna till att vi tog bussen i dag: det är inte lika roligt att cykla på en väg med trafik. När vi kom fram till Bifröst gick vi in till en vägrestaurang och frågade var bussen stannar, det var lite längre bort vid ett hotell, vi cyklade dit. Det var flera timmar kvar till bussen skulle komma och så vi bestämde oss för att äta. Alternativen var att koka några paket nudlar eller att cykla tillbaka till restaurangen och äta en hamburgertallrik; det blev det sistnämnda alternativet. Efter att ha levt utomhus i tio dagar känns det lite annorlunda att äta och överhuvudtaget vara inomhus. Speciellt här på island där landskapet är så öppet. Jag kände mig något uttittad, kanske beroende på min cykelutstyrsel. Då det tyvärr inte fanns något kvar av den utsökt goda hamburgaren köpte vi lite godis för att ha något att knapra på under den nästan fyra och en halv timmar långa bussresan som väntade.

I väntade på bussen började det regna lite lätt. När bussen kom hjälpte chauffören oss att spänna fast cyklarna på en, för just detta ändamål avsedd, hållare som satt baktill. När vi klev ombord visade det sig att vi hade en smula tur, det fanns nämligen bara två platser kvar. På bussen började vi prata med en kille som var på väg till Akureyri för att sommarjobba. När vi hade stannat vid några samhällen steg två Tyska cyklister in i bussen, även dom skulle till Akureyri. Dom var också fotointresserade men hade ont om diafilm, vilket för övrigt är svårt att få tag på här i Island, så Martin gav dom tre filmer.

Det slutade regna och den låga kvällssolen tittade fram. Då vägen slingrade sig fram mellan de av solen rödfärgade bergen påmindes jag om hur fantastiskt det är att färdas på cykel; de annars så nyfikna Islandshästarna verkade inte bry sig, fåglar som flyger framför cykeln i tron att vi luras bort från deras bo syns inte till och fåren som vanligen springer för livet när vi närmar oss stod som statyer i ett landskap som vi inte kan känna dofterna av. Det är mycket man missar då färdmedlet är en plåtlåda.

Strax efter solnedgången stannade bussen i Akureyri som ligger längst in i Eyjafjördur. Min cykel hade hängt vid avgasröret och blivit svartprickig. På kampingen satte vi upp tältet och såg att ”extrem-cyklisten” som vi bodde granne med i Borgarnes också hade tagit sig hit. I morgon är det äntligen vilodag.

Dag 11, 23-06-2003: Akureyri, Vilodag.

I dag har vi sett oss om i staden som har en mycket fin gågata med trevliga små butiker. Vädret har varit mycket bra.

Dag 12; 24-06-2003; Akureyri - Godafoss. 52,71 km.

En stark vind kämpade mot oss när vi lämnade Akureyri, men solen sken. På andra sidan fjorden stannade vi vid en rastplats. Fartyget Albatross höll på att lägga till i Akureyris hamn och en Tumlare gjorde några hopp över vattnet. Då vi lämnade rastplatsen kunde vi välja att cykla på väg ett runt berget men cyklade istället över det. Vägen var av hyfsat bra kvalité för att vara en bergsväg, vilket troligtvis beror på att masten på toppen av berget måste vara lättillgänglig. Vägen slingrade sig upp för berget och även denna genväg var ganska krävande, men som belöning fick vi en fin utsikt över fjorden och staden på andra sidan. På toppen av berget stannade vi för att ta en välförtjänt paus och äta ett äpple.

Jag hörde något som föll, vände mig om och såg min cykel ligga i diket. Jag sprang dit och upptäckte att översta fästet till pakethållaren hade gått sönder när cykeln slog i marken. Det gick inte att cykla, typiskt att sånt ska hända på en bergstopp, vad ska vi nu göra? Jag hade ingen lust att cykla tillbaka till Akureyri för att sedan behöva klättra berget igen. Det kanske går att göra en provisorisk lagning. Nu gällde det alltså att komma på något smart, och det gjorde jag; på framgaffeln satt en metallvinkel som höll fast skärmen, den gick att sätta mellan pakethållarens söndriga fäste och cykeln.

Vägen som gick ner på andra sidan berget behövde inte användas för att komma till masten och var därför av sämre kvalité. Men trotts de stora stenarna på vägen höll min lagning. Ovanligt tidigt var vi framme vid dagens mål, Godafoss. Namnet kommer från sagan att Thorgeir år 1000 på alltinget bestämde att Island skulle kristnas varpå han slängde sina avgudabilder av trä i forsen. Dom ligger där än i dag men är förvisso av sten. Godafoss är inte så högt, ungefär 12 meter, men desto bredare. Jag tog bilder på fallet med lång slutartid så att vattnet blir som en mjuk slöja. En fjällripa poserade på en sten framför fallet, vi smög ner och tog några bilder. För att hitta en tältplatts cyklade vi några hundra meter från Fosshóll som byn vid fallet heter. Vid sidan av en liten rastplatts satte vi upp tältet och håller på att göra kvällsmat samtidigt som vi tittar på fallet nere i dalen.

Dag 13, 25-06-2003: Godafoss - Myvatn. 56,77 km

På morgonen, när jag skulle ner till byn för att låna toaletten, var det nära att jag cyklade omkull eftersom det var så ovant att cykla utan packning, det kändes som det satt en motor på cykeln. När jag kom tillbaka cyklade vi mot Myvatn och i en lång nerförsbacke kom jag upp i 66,7 km/h. Vid en bensinmack stannade vi för att proviantera och fika.

Ju närmare Myvatn vi kom desto fler flugor fanns det. Det var samma sorts fluga som levde vid Glymur. Vid Myvatn, som betyder just myggsjön, finns så mycket flugor att flugorna själva och fåglarna som äter dom gödslar marken så att det är mycket grönare än i ökenlanskapet runt om. Som tur är så har många flugor tagit skydd undan vinden idag, så det är inte lika mycket flugor som det brukar vara. Forsflugorna, som dom heter, ser ut ungefär som myggor, men sticks inte. Däremot har dom ett annat mycket irriterande beteende, nämligen att krypa in i öronen, näsan och munnen. Vad dom gör där inne har jag ingen aning om, men att jag blir tokig av det är en sak som är säker.

Tack vare dom irriterande flugorna finns det många fina fåglar att titta på, och fågelskådning är just vad vi har tänkt att ägna oss åt här. Så när vi hade ätit vid en rastplats cyklade vi längs Laxá, som kommer från M´yvatn, för att leta efter Strömänder, en mörk fågel med bruna och vita fläckar. Laxá heter ån just för att det finns lax i den, vilket märktes på alla stora jeepar som åkte omkring med flugfiskespön fastsatta utanpå. När vi beskådat fåglarna ett tag cyklade vi längs sjöns östsida mot Reykjahlid. Vid en restaurang stannade vi för att titta på utsikten över sjön.

Området ligger på det vulkaniskt aktiva bältet som går tvärs över Island och är en del av den mittatlantiska ryggen där de Europeiska och Amerikanska kontinentalplattorna glider isär med ungefär två centimeter per år. Vulkanutbrott har format sjön och skapat öar och fantastiska formationer av lava. När vi skulle fortsätta upptäckte jag att den metallbit som jag hade lagat pakethållarfästet med hade spruckit på ett ställe, men det gick att cykla. Får försöka fixa det i morgon. kampingen i Reykjahlid ligger alldeles vid sjön.

Dag 14, 26-06-2003: Myvatn - Krafla - Myvatn. 32 km.

I förmiddags hittade jag en verkstad och borrade ett nytt hål i pakethållarfästet.

Med bara kamerautrustningen som packning cyklade vi över Námafjall till det geotermiskt aktiva området Hverarönd. Där finns det stenhögar som kallas fumaroler, från vilka det kommer frätande gaser och ånga med lukt av ruttet ägg, lukten kommer från svavel under jorden. Vid sidan av fumarolerna finns gropar med grå lera som bubblar och fräser. Utfällning av olika metaller gör att marken är röd och gul i olika nyanser, fläckvis är den grön eller silverblå. Marken är upp till 80-100 grader Celsius varm och så tunn att man kan falla igenom, därför finns det leder som man måste följa.

Bland fumarolerna träffade Martin ett par som hade cyklat genom en sandstorm och fått ett lager sand i ansiktet. Hoppas det inte blåser lika mycket i morgon när vi ska cykla genom dom karga ökenvidderna. När vi inte stog ut med svavellukten från fumarolerna längre cyklade vi upp mot Krafla, en gammal vulkan. På väg dit passerade vi en anläggning där värmen i underjorden omvandlas till energi. Hela stället är ett experiment, tyvärr har värmen under jorden flyttat på sig, så det kan inte utvinnas så mycket energi. Stora rör gick från kraftverket upp på bergen, på några ställen långt bort fanns ventiler där det sprutade ut ånga som orsakade ett fasansfullt dån. Ångan gjorde att det luktade här också. Om vi hade varit där lite tidigare på dagen kunde vi fått en gajdad tur i kraftverket.

Vid änden av vägen några kilometer längre norrut finns vulkankratersjön Maar Víti, helvetessjön. När vi kom fram till den mötte vi två Polska cyklister. Dom sprang upp till kraterkanten och tog en bild och cyklade sedan där ifrån. Vi gick runt hela sjön på kraterkanten. Det blåste väldigt mycket. På väg tillbaka från Víti stannande vi vid ett till aktivt område med vatten och lerpölar som kokade. Där fanns även ett lavafält med svart lava. Jag blev extremt hungrig och försökte öka takten för att komma till kampingen så fort som möjligt. Vi cyklade förbi kraftverket igen. Det var en lång nerförsbacke ända ner till väg ett.

Nu är vi tillbaka på kampingen. Här finns ett stort tält som fungerar som kök och matsal. I det kokade vi ett 500-grams paket pasta, blandade det med en konserv morötter och ärtor och ett par burkar tonfisk. Till hade vi en salladsdressing. Det blev ungefär en kastrull med mat var, minst, vilket fick oss att bli lite för mätta. Trötta av allt cyklande de senaste 14 dagarna och en aning dåsiga efter att ha ätit så mycket, satt vi i mattältet och lyssnade på alla kampinggäster som kom lite varstans ifrån. Två unga fransyskor som verkade lika trötta som vi satt och lyssnade, eller låssades lyssna, på en fransman som pratade om allt i något som verkade vara en evighet. Vid bordet intill satt ett par och skrev i sina resedagböcker om hur dom hade cyklat genom en sandstorm idag. De två tyskarna som vi träffade på bussen satt och planerade de närmsta dagarnas cykling. Uppe vid taket flög massa forsflugor omkring, men dom höll sig där. För en gång skull försökte dom komma ut och inte in i något. Utanför håller solen på att nästan gå ner. Det känns rätt bra nu.

Dag 15, 27-06-2003: Myvatn - Útland. 66,32 km.

Det blåste väldigt mycket när vi vaknade, och det hade inte gjort så mycket om det inte var från fel håll. Efter att ha tagit ner sovtältet så att det inte skulle skadas av vinden gick vi till mattältet och åt frukost, det blev havregrynsgröt. De två tyska cyklisterna undrade vad det var vi åt och gav oss var sitt ägg som dom hade kokat för några dagar sedan. Rätt smart, då går dom inte sönder i packningen. Eller, det blir i alla fall inte lika kladdigt i packväskorna om dom skulle göra det. Dom funderade på att stanna och se om vinden skulle avta.

Vi lämnade Myvatn bakom oss och cyklade mot det platta ökenlandskapet bortom bergen. I en turkosblå liten sjö med vatten från ett värmekraftverk badade några. I lä bakom berget var det riktigt varmt, och nu vameter lång backe med vinden i ryggen. Vägen gick längs med en stor flod så vi viste att det skulle fortsätta att gå nerför så länge vi följde den. Till slut gick vägen över floden och det började gå uppför, så vi tänkte sätta upp tältet vid bron. Men eftersom vi hade cyklat 79 kilometer var vi tvungna att fortsätta en bit upp för backen så att datorn skulle visa 80 kilometer. Det blev 83,29 kilometer innplats.

det Dag 17, 29-06-: BótarheiTi-Öxi, 70,29 km, Tid 4:30 h, Medelhast 15,6n, och snart var vi mitt inne i ett sandmoln. Det knastrade mellan tänderna och för att inte få sand i ögonen satte jag en skärm av papper på glasögonbågen, men det hjälpte inte. Den hårda sidovinden gjorde det svårt att cykla, vi kom knappt framåt. Längs vägen stog med jämna mellanrum människohöga runda stenhögar som troligtvis har fungerat som vägledning förr i tiden. Det fanns inga djur och mycket sparsam växtlighet här. Vid sidan av vägen låg ett dött lamm. När vi kommit ur den värsta sandstormen stannade vi vid en väg som gick in i inlandet. Söderut såg vi bergens drottning, det vackra Herdubreid. Som har en glaciär ovanpå. Efter ett tag kom tre tyska cyklister som vi hade träffat på kampingen vid Myvatn. Vi hade följe några kilometer tills dom svängde av norrut mot Dettifoss och Selfoss. Vi fortsatte och var snart framme vid bergen. I Útland några kilometer innan Mödradalur stannade vi för dagen vid en å där vi nu har satt upp tältet. Vi trodde att det började regna, men det var bara forsflugorna som flög mellan ytter och innertältet.

Dag 16, 28-06-2003: Útland - BótarheiTi. 83,29 km.

I Mödradalur finns en kyrka som vi trodde skulle vara lite speciell, men det var den inte, den var dessutom låst. Bredvid kyrkan finns ett boningshus med torvväggar byggt på traditionellt Isländskt vis. På andra sidan vägen gick vi in i ett fik och åt glass. Vi lämnade byn som låg väldigt öde och cyklade genom ett ännu mer öde stenlandskap. På ett ställe fanns en orange nödstuga som innehöll en våningssäng, lite nödproviant och en nödtelefon. När vi hade kommit ut på väg ett cyklade vi först uppför. Sedan rullade vi ner för en 33 kilometer lång backe med vinden i ryggen. Vägen gick längs med en stor flod så vi viste att det skulle fortsätta att gå nerför så länge vi följde den. Till slut gick vägen över floden och det började gå uppför, så vi tänkte sätta upp tältet vid bron. Men eftersom vi hade cyklat 79 kilometer var vi tvungna att fortsätta en bit upp för backen så att datorn skulle visa 80 kilometer. Det blev 83,29 kilometer innan vi hittade en bra tältplats.

Dag 17, 29-06-2003: BótarheiTi - Öxi. 70,29 km. Tid 4:30 h. Medelhast 15,61 km/h.

Morgonväder: Solsken och jättevarmt. Från vår tältplats trampade vi 20 kilometer för att komma till det ganska stora samhället Egilstadir, där träffade vi den äldre av de tre tyska cyklisterna, han hade åkt buss dit. Martin skiftade fram och bakdäck. När vi hade handlat gick vi till kampingen och lagade middag. Där träffade vi killen som cyklade förbi oss vid lavafältet Berserkjahraun dag åtta. Han kom från Belgien. Till kampingen anlände en grupp cyklister bestående av två kvinnor och en man. Dom skulle cykla genom inlandet och hade tänkt skicka vatten med en buss.

Jag och Martin funderade över om vi skulle cykla längs kusten eller över ett berg igen. Belgaren hade en cykelbok om Island, i den läste han att om man valde väg 939 över öxi var man tvungen att korsa floder utan broar vilket fick oss att bli skeptiskt inställda till bergsvägen. För att få lite mer kött på benen frågade vi flickorna i kampingreceptionen om dom viste något om vägen, dom sa att den var iordninggjord för två år sedan. Belgarens bok var tio år gammal, så vi tog bergsvägen, den är 107 kilometer kortare är kustvägen till vårt mål Djúpivogur.

Jag glömde fylla vattenflaskan när vi cyklade från Egilstadir så jag cyklade tillbaka, kanske lite onödigt eftersom man kan dricka vattnet i bergsbäckarna. Vägen gick längs en flod mot vattnets riktning så det lutade svagt uppför hela tiden. Vid avfarten till Öxi-vägen fanns en skylt som varnade för 17% lutning. Strax efter avfarten såg vi ett vattenfall och satte upp tältet en bit längre bort en bit från floden.

Dag 18, 30-06-2003: Öxi-Djúpivogur. 41,95 km. Tid 2,53 h. Medelhast 14,53 km/h. Brantaste lutning 17%.

Vaknade halv tolv i ett härligt solsken. Efter frukosten tittade vi på vattenfallet som vi hade skymtat igår, det var inte så stort men forsen hade format och slipat berget. När vi hade packat började vi cykla upp över Öxi. Det blev allt molnigare ju längre upp vi kom. På toppen cyklade vi in i molnen, det var en härlig känsla. På vägen ner blev det väldigt kallt att cykla i den fuktiga luften, och sikten var väldigt dålig. Vi tänkte att snart skulle vi nog cykla ut ur molnet, men det tog aldrig slut, vi förstod att det inte var moln utan dimma som hade rullat in från havet. Nere vid kusten på andra sidan berget såg vi ett vattenfall med turkosblått vatten nedanför. Martin upptäckte att luften började gå ur framdäcket, det som tidigare satt bak. Vi lagade slangen och cyklade vidare i dimman mot Djúpivogur. Där satte vi upp tältet på kampingen och såg till vår förvåning belgarens cykel. Vi får se i morgon om han cyklade kustvägen. Nu har vi kokat lite pasta, till ska vi ha tonfisk och bakade bönor. En nyfiken katt hälsade på i tältet.

Dag 19, 01-07-2003: Djúpivogur-LónsfjörDur, 63,29 km.

Cyklisten på kampingen var inte Belgaren, utan en svensk, det stod Henrik Sunden på hans cykel. Vi handlade och åt en rejäl frukost. Väven började synas på mitt slitna bakdäck, så jag bestämde mig för att skifta med det som satt fram. Jag gick ner till en bensinmack för att kunna fylla på med luft efteråt. En kille som cyklade omkring på en BMX-cykel stannade och frågade om han kunde hjälpa till, gärna sa jag varpå han hjälpte mig att skifta däcken. Han körde en buss med tyska turister och skulle snart åka, så han hade lite bråttom, men han tyckte att min kedja och kugghjulen var väldigt sandiga och smutsiga så han gick till bussen och hämtade rengöringsmedel och trasor och visade hur man borde rengöra en kedja. Innan han körde vidare gav han oss sitt mobilnummer och sa att vi skulle ringa när vi kom till Reykjavik så att han kunde ta med oss på en mountenbaiktur.

På väg från Djúpivogur hade vi cyklat totalt 1000 km vilket vi högtidligen firade med en Snickers. Denna sträcka på sydöstkusten är mycket mäktig; på ena sidan reser sig tusen meter höga berg och på andra sidan ligger havet där stora vågor rullar in, genom den stora grusmassa som ligger vid bergets fot har en väg plogats fram. Delar av vägen är fortfarande inte asfalterad, troligen på grund av att det varje vår rasar ner stora mängder grus från berget så att vägen måste göras om. Jag gick ner till havet och plockade några av de oändligt många och vackra slipade stenarna. Ute på Hvalnes finns en liten fyr som vi cyklade ut och tittade på. Jag kan fälla tårar för mindre vackra naturscenerier.

Dag 20, 02-07-2003: LónsfjörDur-HestgerDi. 85,01 km. Tid 5:01 h. Medelhast 16,93 km/h. Max hast 68,26 km/h.

Regnet droppade lugnande på tältduken när vi vaknade men avtog lagom till att vi började cykla. Dimman ligger fortfarande tjock och har gjort så alltsedan vi cyklade över Öxipasset, men nu har den höjt sig några meter så att vi ser mer av landskapet. Vid Stafafell låg, inklämt mellan små björkdungar, ett gästhus där vi stannade för att fylla vattenflaskorna. Det var ingen där, jag passade på att låna toaletten. Intill gästhuset låg en liten kyrka, vi tog av oss kängorna, gick in och tog det lite lugnt ett tag medan vi studerade de målningar som fanns i taket och på de blå väggarna.

Efter ett tag kom vi till en lång brant backe som var riktigt svår att cykla upp för, när vi nästan var uppe på toppen körde några motorcyklister om oss. Nerförsbacken var ännu brantare vilket gjorde att jag kom upp i 68,26 km/h och cyklade om en av motorcyklisterna. Vägen var väldigt blöt, väl nere var jag och min cykel alldeles sandiga. Jag stannade bredvid två av mc-killarna som väntade på sina kamrater. Dom var från Reykjavik och körde Island runt.

Avfarten ner till Höfn passerades då vi istället bestämt oss för att fortsätta mot Nesjahverfi och köpa mat där, eftersom det ändå låg på vägen. När vi kom fram upptäckte vi att det bara fanns en bensinmack med en vägrestaurang och att det inte gick att köpa någon mat. Vi åt var sin hamburgertalrik och njöt av att sitta inomhus och slappa. Efteråt köpte vi lite godis och frågade vart nästa mataffär fanns. Eftersom det var 130 kilometer erbjöd hon oss att köpa ett paket korv, riktigt sjyst tyckte vi och cyklade vidare genom det platta och enformiga Myrar, där dimman gjorde att vi inte såg mycket mer än vägen.

Dag 21, 03-07-2003: HestgerDi-Skaftafell, 89,25 km. Tid 4:59 h. Medelhast 17,86 km/h.

I dag cyklade vi längs glaciären Vatnajökull som är 8300 km2 stor vilket gör den till jordens största utanför polarområdena och Grönland. Dagens sevärdhet är sjön Jökulsárlón där glaciären kalvar stora blå isblock. På väg dit blev vi attackerade av en tärnkoloni. När vi kom fram till sjön började dimman lätta lite så att vi kunde se glaciären. Utanför restaurangen träffade vi Henrik som visade sin hasselbladskamera innan han cyklade vidare.

När klimatet blev varmare drog sig glaciärtungan tillbaka, kvar lämnade den en stor hålighet och högar av sten och sand som isen fört med sig på väg ner för berget. Smältvattnet från Båtar med hjul tog ut turister på tur bland isblocken. Vi gick längs stranden och såg ett fototeam som plåtade en fotomodell med isbergssjön i bakgrunden. Några ejderhonor simmade omkring med väldigt många ungar varav en blev storlabbsmat. På väg tillbaka mot fiket tog jag några bilder på fotomodellen som såg ut att frysa. Vid sidan av fiket kokade vi pasta och korvarna som vi köpt på Esso-macken. Min tallrik sprack. När vi satt inne på fiket och åt Kleinurringar till efterrätt såg vi att Belgaren kom, han hörde våra knackningar på fönstret och kom in. Efter en stund började det regna. Luc skulle tälta vid sjön och hoppades på att det skulle klarna upp till i morgon. Vi sa hej då och cyklade vidare.

Vi tittade på ett vattenfall, men det regnade så vi tog inga bilder. När vi kom till macken i Hof upptäckte vi att den stängde 19:00, och klockan var 22:00 så vi fortsatte mot Skaftafell. På väg ditt gick min pakethållare sönder igen, den bara föll bakåt, den gick att laga med en metallvinkel som jag fick vid M´vatn. Vi köpte bröd och godis i Svínafells mack som just skulle stänga. När vi kom fram till Skaftafells kamping mitt i den regniga och kalla natten bestämde jag mig för att ta en varm dusch. Det kostade 100 isk för fem minuter. Vattnet blev aldrig varmt så jag frös ännu mer efteråt, burr.

Dag 22, 04-07-2003: Sakftafells nationalpark.

Det hade slutat att regna när vi vaknade. Svensken kom och hälsade på och berättade att han skulle leta efter en skärningspunkt. Vi bestämde oss för att ta en vilodag och inte cykla vidare. När vi köpt frukost gick vi till informationen för att betala kampingavgiften. Killen som satt i kassan var svensk, trodde vi. Men senare visade det sig att han var islänning och bodde annars i Reykjavik. Svenskan hade han lärt sig under sin studietid i Sverige. Det hördes inte att han var islänning.

Till frukost åt vi fil och müsli. En svensk familj satte sig vid bordet intill, dom åkte runt moturs med bil. Efter en stunds frukostvila i tältet kom skärningspunkt-svensken och frågade om vi skulle med till Svartifoss. Vi gick på en led upp på berget för att komma till fallet. Svartifoss faller ut från en vägg av basaltpelare där pelarna inte börjar på marken utan ser ut att hänga i luften. Det ser ut som orgelpipor. Jag stod halvt ute i forsen för att få några bra bilder.

Jag frågade den-isländka-killen-som-talade-svenska om han kunde hjälpa mig med pakethållaren, men borrmaskinen låg i en bil som någon hade åkt iväg med. Under tiden hade Martin träffat belgaren. När vi hade handlat träffade vi den svensktalande islänningen, han sa att han skulle åka och hämta borrmaskinen. När vi hade borrat ett nytt hål och klockan var lite drygt 21:00 frågade Belgaren om vi ville följa med till Sakftafellsjökull och titta på glaciären. Vi hämtade kamerautrustningen och gick mot glaciären. Det blev betydligt kallare när vi närmade oss. Glaciärer är mäktiga saker, isen som är flera tusen år gammal var blå på vissa ställen och svart av vulkansand på andra. Martin satte kameran på stativet och tog en bild med oss tre på. Även belgaren satte sin kamera på stativet och tog en bild.

Dag 23, 05-07-2003: Skaftafell-Vík. Distans 142,6 km. Tid 7:01 h. Medelhast 20,22 km/h.

Solen sken på morgenen så vi tänkte gå till Svartifoss och ta några bilder med solljus, men när vi hade ätit frukost blev det molnigt. På väg från Skaftafell stannade vi och tittade på monumentet som byggts av delarna från den gamla bron. 1996 hade en vulkan under Vatnajökull utbrott, smältvattnet och stora isblock forsade ut som ett jökellopp från glaciären och förstörde vägen och bron. Dom flera centimeter tjocka och mer än en meter breda järnbalkarna, som bron vilade på hade böjts och var nu uppställda som ett monument. Första biten av vägen gick över ett område av sand och sten som bildats av att glaciärens smältvatten transporterat ut material mot havet. När vi kom fram till en liten träkyrka med torvväggar började det att regna. Det lilla pianot som stog i kyrkan var tillverkad av Stockholms orgelfabrik.

På väg från kyrkan övergick regnvädret i oväder, vattenfallen föll inte nedåt, dom blåste uppåt. När vi kom fram till Kirkjubæjarklaustur, och det kändes som att vinden nådde stormstyrka, gick vi in för att äta en hamburgetalrik. När jag skulle betala fungerade inte mitt betalkort och det var väldigt svårt att ta fram pengar när fingrarna var stelfrusna. Under måltiden tittade vi på kartan, det verkade som att vi skulle ha medvind ett tag till, så vi bestämde oss för att fortsätta. På väg ut från Kirkjubæjarklaustur passerade vi en skylt som talade om att det finns risk för sandstorm, som tur var blinkade inte lamporna. Det började blåsa mer och mer, samtidigt som lanskapet blev öppnare och plattare. Vägen gick över ett lavafält och var overkligt spikrak, men när den svängde söderut fick vi östvinden i sidan och blåstes ut i gruset flera gånger.

Efter några lönlösa försök att hitta en tältplats bestämde vi oss för att cykla till Vík. Vägen svängde så att vi fick medvind igen. Vi rullade i 20 km/h och kunde utan större ansträngning cykla i 27 km/h. Om det inte vore för det kalla regnet skulle det vara underbar cykling. För att komma till kampingen i Vík var vi tvungna att cykla mot vinden, vilket egentligen var omöjligt, vi fick stå upp och cykla. På kampingen fanns ett hus med matsal i där det låg människor och sov. Vi satte upp tältet ute på kampingen bakom en stor jordvall som fungerade som vindskydd. Dagens ettapp blev dubbelt så lång som vi brukar cykla, men det gick tack vare att vi mestadels hade medvind och att det hade varit omöjligt att sätta upp tältet på slättlanskapet. Medelhastigheten som brukar ligga strax över 14 km/h var 20,22 km/h idag.

Dag 24, 06-07-2003: Vík.

Eftersom vi egentligen skulle ha cyklat till Vík i dag kunde vi ta en vilodag. Det förtjänar vi efter gårdagens hårda etapp. När vi åt frukost i kampingens matsal kom Belgaren, han hade också cyklat ända från Skaftafell men verkade inte tycka att det var något märkvärdigt. I matsalen fanns även en lustig tysk mc-gubbe som berättade om sina motorcykelresor över hela världen. Efter frukosten gick vi för att handla middag. I vik finns en factoryoutlet-affär där vi gick in för att jag skulle köpa en Islandströja. Jag hittade ingen som passade men Martin köpte en tröja och mössa. Intill låg en bensinstation där vi köpte mat. När vi kom till matsalen satt det en grupp tyskar där, dom bjöd oss på spetsad vaniljpudding med riven choklad på, det var väldigt gott. Tack för det.

Dag 25, 07-07-2003: Vík-Skogafoss, Distans 46,85 km, Tid 3:05 h. Medelhast 15,31 km/h.

Den mycket vänliga tyska gruppen hade lämnat en paket mjölk som vi tog till frukostgröten. Klockan tio cyklade belgaren för att handla och sedan ta sig vidare. Efter frukosten skrev vi vykort, på den karta som fanns i mitten ritade jag in hur vi har cyklat. När vi lämnade kampingen cyklade vi in i Vík för att proviantera. I mataffären träffade vi först en norrman sedan en amerikan, den sistnämnde cyklade, men moturs. Vi bestämde att vi skulle ses utanför så vi kunde utbyta tips. När vi kom ut hade fem cyklister anlänt. Deras cyklar stod parkerade mot väggen på rad, med våra cyklar blev det sju stycken, det såg roligt ut. Vi visade amerikanen hur vi hade cyklat och berättade vad vi hade tittat på. Efter att vi hade bytt email och tagit farväl fortsatte vi mot Dyrhólaey där vi skulle leta efter lunnefåglar.

Vägen ut på halvön var mycket dålig och det blåste mot oss. Det fanns några lunnefåglar där, men dom flesta var ute och fiskade. Lunnefåglar har sina bohålor under stenar eller i gångar som dom gräver i jorden längst ut på klippkanten. Nedanför klippkanten är det oftast hav. I dyrhólaey-berget finns ett hål så stort att en båt kan ta sig igenom, det finns även några mindre grottor som man kan gå in i. Stora vågor rullade in på stranden och stängde in mig mellan klipporna, jag skyndade mig tillbaka innan vattnet steg allt för mycket. Jag gick till lunnarna och tog några bilder. Ett lamm verkade ha kommit ifrån sin flock och ropade på sin mamma, men det fanns inga andra får där. När jag härmade lammet kom det springandes mot mig, jag hukade mig bakom stativet, det trodda nog att jag var ett får. Jag tog några bilder. Innan vi fortsatte mot Skogafoss lagade vi lite mat; det blev pasta, ärtor, morötter och lite bacon. Det var ganska molnigt och mörkt när vi kom fram till fallet, men vi fotade lite ändå. Skogafoss, som sägs vara det mest fotogeniska fallet, är 62 meter högt.

Dag 26, tisdag 08-07-2003: Skogafoss-mellan Hvolsvöllur och Hella, Distans 57,19 km. Tid 2,57 h. Avg 19,36 km/h.

Molnen hade lättat när vi vaknade i Skogar så jag gick fram och fotade. När vi åt frukost började solen skina så vi gick fram till fallet igen. Jag klättrede upp till toppen av fallet och kunde se dyrhólaey där vi var igår. Det kom några bussar med turister. På väg mot Seljalandsfoss blev det molnigare, när vi kom fram började det regna. Vi började med att fixa mat i hopp om att det skulle klarna upp, vilket det gjorde när vi hade ätit upp. Fallet är inte stort men mycket vackert med en regnbåge framför. Jag tog bilder från den lilla träbron som går över ån. Vi gick bakom fallet och blev blöta av de vattenslöjor som blåste in. När vi precis hade fotat klart började det att regna.

Vi han till Hvolsvöllur precis innan mataffären stängde. När vi köpt mat och en gasbehållare cyklade vi mot Hella för att hitta en tältplatts.

Dag 27, onsdag 09-07-2003: mellan Hvolsvöllur och Hella-10 km innan Fludir. Distans 51,4 km. Tid 3,20 h. Medelhast 15,34 km/h. På morgonen regnade det men slutade när vi skulle börja cykla. Vi stannade ett tag i Hella, jag lånade duschen och vi handlade mat. När vi cyklade vidare mötte vi ett Österrikiskt par som cyklade moturs. När vi kallade det en dag stog odometern på 1500 kilometer!

Dag 28, torsdag 10-07-2003: 10 km innan Fludir-Geysir. Distans 52,17 km. Tid 5:20 h. Medelhast 10,01 km/h.

Dagens medelhastigheten avslöjar vädersituationen; mycket hård motvind. Det slutade i alla fall att regna när vi började cykla, som vanligt. Efter att ha stannat i Fludir för att proviantera fortsatte vi att kämpa mot vinden som blev allt starkare. Vägen övergick i grusväg och vi kom fram till ett vägarbete där dom hade lagt ut lös makadam . Vägen svängde 180 grader och vi fick medvind i några hundra meter. När vägen passerat en flod svängde den upp mot vind igen, men vi stannade vid sidan av bron, i skydd från vinden, och lagade ris, tonfisk, morötter och ärter. Det blåste så mycket när vi skulle fortsätta att det knappt gick att cykla. När vi kom fram till asfaltvägen såg vi Strockur spruta vatten, det var fyra kilometer dit, men vi cyklade sex kilometer åt höger för att titta på Gullfoss. Det blåste så mycket från sidan att jag var tvungen att gå ibland. Gullfoss är ett mycket stort och mäktigt vattenfall. Vi funderade på att sova i ett hus med information om fallet, men när vi kom tillbaka hade någon varit där och låst, så vi cyklade till Geysir och har nu satt upp tältet på gräsmattan framför gästhuset som vi hade fått tips om skulle vara bra, vi va nere vid kampingen och tittade men det fanns inga duschar där.

Dag 29, 11-07-2003: Geysir.

När vi vaknade vid Geysir sken solen, klockan var över tio så frukostbuffén var bortdukad. Vi gick upp till Geysir. Geysern som heter geysir och har gett namn åt fenomenet fungerar inte längre, ett jordskalv har troligtvis förstört den. Men alldeles intill finns den lite mindre gejsern Strockur, den skjuter upp en 25-30 meter hög vattenpelare var femte minut ungefär. Jag hade sett den nere från tältplatsen, men att stå alldeles intill är mycket mäktigare. Under jorden värms vattnet upp i en djup spricka och förångas så att det bildas ett tryck. En stor blå vattenbubbla stiger upp och sjunker ner några gånger tills trycket är stort nog att skjuta upp vattnet i luften med ett väldigt dån. Det var inte ett enda moln på himlen.

Till middag åt vi varsin hamburgertallrik med mjukglass till efterrätt. På kvällen gick vi upp till Geysir igen och tog några bilder med kvällsljus, jag använde blixt på några. Vi gick in i gästhuset för att koka nudlar till kvällsmat, men när vattnet precis hade kokat upp kom tjetjen som skötte stället och sa att köket bara var till för gästhusgästerna.

Dag 30, 12-07-2003: Geysir-Tingvellir. 66,86 km. Tid 4:34 h. Medelhast 14,61 km/h.

På väg från Geysir cyklade vi genom några regnskurar. Vid Laugarvatn köpte vi mat och ett paket kleinurringar som vi åt upp. Utanför affären träffade Martin två tyska cyklister, tyskar verkar resa väldigt mycket. Solen började skina. Vi tog väg 365 mot Tingvellir, ungefär halvägs på den steniga och ojämna vägen stannade vi vid en grotta där det bott människor ända till 1922. Besökare hade ristat in sina namn i det lösa sandstensaktiga berget. Nere vid vändplatsen lagade vi mat, det blev allt mörkare på himlen och när det väntade regnet kom gick vi upp till grottan och åt.

När vi kom till kampingen vid Tingvellir regnade det fortfarande, fem tyskar hade parkerat sina cyklar under taket vid ingången i skydd från regnet. Jag och Martin cyklade ner till Islands näst största sjö, Tingvallavtn. Från en bro som gick över en vattenfylld minst fem meter bred spricka hade turister slängt i mynt, botten var helt täckt och blänkte i silver och blått. Jag blev frestad att hoppa i och plocka upp lite pengar, men vattnet var iskallt och flera meter djupt. Istället tittade vi på kyrkan och den intilliggande prästbostaden som består av fem hus som sitter ihop på isländskt vis. Eftersom vi inte hittade någon tältplats nere vid sjön åkte vi upp till kampingen.

Dag 31, 13-07-2003: Tingvellir-Reykjavik. 66,48 km. Tid 4:08 h. Medelhast 16,02 km/h. Max hast 66,61 km/h.

För att slippa den värsta trafiken bestämde vi oss för att cykla sent på kvällen och ta en liten väg. Tyskarna som hade väntat på att det skulle sluta regna gav sig tillslut iväg. Innan vi lämnade Tingvellir åt vi pasta med bacon och glass till efterätt. Väg 360 som tog oss ner längs tingvallavtn gick mycket upp och ner. När vi kom fram till Kraftverket i Nesbúd upptäckte vi att vi hade missat avfarten mot Reykjavík, så vi fick cykla tillbaka. När vi hade tagit av mot Reykjavik cyklade vi över ett berg; vägens lutning var ibland 16%. På andra sidan berget gick vägen över ett slättlanskap som lutade svagt mot kusten. Längs vägen gick ett rör från kraftverket ner till Reykjavik.

När vi skymtade Reykjavik genom dimman kändes det härligt att ha cyklat runt, men samtidigt tråkigt att det snart är över. Det var väldigt lite trafik på vägen över berget och slätten men när vi kom ut på väg ett var det mycket trafik trotts att det var sent på natten (tidig morgon). Innan vi cyklade in i Reykjavik stannade vi för att leta på kartan efter en bra väg in i stan; men det var lika svårt att hitta som första dagen. Frånvaron av cykelvägar gör inte det hela lättare. Till slut, efter att ha frågat några, hittade vi in i stan och så småningom även till kampingen. Kanadensarna som vi träffade vid Geysir hade också kommit till kampingen, vi satte upp tältet jämte deras. Cirkeln är sluten.

Dag 32, 14-07-2003: Reykjavík. Solen sken när jag vaknade och det blev så varmt i tältet att jag ålade ut och la mig på gräset. Till frukost åt vi skyr vanilj-yoghurt och müsli, det kanadensiska paret dök upp, dom skulle gå till stan. Det gjorde vi också efter frukosten. Hallgrimskyrkan har en fasad som ser ut som basaltpelare, inuti var det ganska trist med få målningar. När vi var ute igen tog jag ett kort på kyrkan och statyn av vikingen Leifur Ericsson. I Vík-ull-butiken köpte jag en Islandströja. vägen tillbaka till kampingen råkade bli en omväg och vi var väldigt trötta i fötterna när vi kom tillbaka; måste ha gått minst en mil under dagen.

Dag 33, 15-07-2003: Reykjavík, strålande solsken, 15-20C.

Solen skiner i dag också. I köpcentret Kringlan gick vi in i en cykelaffär och fick två cykel-kartonger som vi ska ha cyklarna i när vi flyger hem. När vi hade lämnat kartongerna vid kampingen cyklade vi längs kajen in till stan. Vid sjön Tjörnin mitt inne i stan ligger rådhuset där det finns en stor reliefkarta av hela Island där vägarna var inritade, kartan var ungefär sex gånger elva meter stor. Det var roligt att titta vart vi har cyklat och hur höga bergen är.

Vid kampingen åt vi mat; ett 500 grams paket pasta, en burk tonfisk, basilika pesto och varsin tomat, varpå jag la mig i solen och vilade middag. Lite senare gick vi in i gästhuset och slappade, jag försökte teckna en lunnefågel och tittade lite senare även en stund på tv.

Dag 34, 16-07-2003: Reykjavík. 2,29 km. strålande solsken. >20C.

Börjar bli lite tjatigt att skriva det, men solen skiner i dag. Tältet blev som ett växthus på morgonen så jag fick dra ut liggunderlaget en bit. I förmiddags gick vi till poolen som ligger utomhus, en del var uppvärmd, men den lite djupare delen för simning var kallare. På väg till kampingen köpte vi lite mat, när vi åt kom en amerikan och satte sig vid vårt bord. Han hade varit i Danmark i ett halvår och stannade i Island på väg hem. Med sin digitalkamera visade han bilder som han hade tagit runtom i Europa. Han hade inget tält, bara en sovsäck, jag gav han ett liggunderlag som någon lämnat. Vi frågade om han ville sova i vårat tält, men det var bra väder så han sov bakom tältet. I går sov han under en buske.

Dag 35, 17-07-2003: Reykjavík, strålande solsken, >20C.

Ännu en dag med härligt väder. Vaknade rätt tidigt, gick upp till gästhuset för att skriva på en lista så vi kan åka med bussen till flygplatsen i morgon. På väg in till stan stannade vi och tittade ut över havet, långt borta i horisonten såg vi Snæfellsjökull som vi cyklade över i början på resan. Ute på en pir vid hamnen stog ett par och fiskade, en av dom hade fått en mås på kroken, den lossnade till slut. I stan finns ett fotomuseum som vi gick till. Intill låg ett museum med modern konst och popkonst vilket inte var värt dom 500 Isk det kostade att göra ett besök.

Dagens sista aktivitet blev ett besök på pärlan, en stor glaskupol med en två våningars restaurang i byggt ovanpå fem stora cylindrar med varmvatten. Runt pärlan finns ett utsiktsdäck som vi gick ut på, sedan gick vi in och åt buffé i restaurangen. När vi kom tillbaka till kampingen började vi packa inför hemresan i morgon.

Dag 36, 18-07-2003: Reykjavík-Keflavik-Köpenhamn-Sverige.

Kvart i elva tog vi bussen från kampingen till flygplatsen. Vägen som vi cyklade på första dagen höll nu på att byggas om. Det var flera timmar kvar till flygplanet skulle avgå så vi gick till restaurangen och åt, sedan växlade vi dom sista isländska pengarna till svenska. När vi satt och väntade vid vår gate såg vi Adam, amerikanen som vi träffade i Reykjavík, men han inte reagera förrän han var borta.

När planet lyfte kändes det som att jag flög hemmifrån. Innan planet flög ut över atlanten såg vi glaciärerna Eyjafjallajökull och Myrdalsjökul. Ute i atlanten såg vi Färöarna. Fortsättning följer ett annat år.